Det tar 3 timmars bilfärd genom palmodlingarna som Indonesien är så känt för, för att ta sig till Bukit Lawang. Faktum är att de oändliga odlingarna är ganska vackra, men med tanke på den ekologiska katastrof de utgör så känns det psykologiskt inte toppen när man åker förbi. Samtidigt är palmoljan en väg ut ur fattigdom för indonesierna själva. En mycket svår balansgång för ett fattigt land.

Vi åker via byar och ser skolbarn som paraderar på gatorna på väg till landets nationaldagsfirande. Varje by övar in hela formationer med flagghissning, sånger och annat festligt. Landet blev fritt från holländska kolonisatörer 1948, efter kriget mot Japan.

I Bukit Lawang ligger en nationalpark där man lätt kan se fria orangutanger, här är de fredade och slipper bli utkörda av grävskopor som bereder plats för palmodlingarna. Inte bryr sig orangutangerna i Gunung Leuser National Park om ett nationaldagsfirande. Nu ska vi ut på tur och se hur de har det.

Är det lätt att se orangutangerna?

En guide väntar och tar oss in i djungeln. Det är inte långt att gå. Man kan välja en 3-timmars eller en 6-timmars vandringstur. Det finns även möjlighet att sova i tält i djungeln för den som är väldigt äventyrlig. Den kortare turen vittnar om att det förmodligen är ganska lätt att få syn på dem. Men djur är djur och ingenting är garanterat. En kollega var på plats i juni, fick ”bara” se 4 st.

Augusti är torrperiod och man behöver inte vara rädd för större mängder insekter eller blodiglar. Men rekommendationen är ändå att ha långärmad tröja och långbyxor. Stick in stumporna i byxan för att undvika kryp eller blodiglar att krypa in under byxbenen. Solglasögon och keps är mindre viktigt då träden är höga och ger bra skydd mot solen. Det är varm och fuktigt, man svettas mycket. Ta med vatten.

Guiden vet var han ska leta och märker direkt när en lite gren ruskar till, oftast högt upp i träden. Jag ser ingenting till en början men sedan lär jag mig hur jag ska fokusera för att se orangutangerna.

Det tar ca 10 minuter in på vandringen innan vi får syn på vår första orangutang. Högt upp, svår att se och omöjlig att ta foto på, då himmelen ovanför är för ljus, träden mörka under. Men det är en häftig känsla ändå.

Möte med ”Pappa” Orangutang

Vi möter en grupp med flera besökare som verkar lida av värmen, en dam verkar inte alls vara i bra skick. Jag lider med henne…. Precis då rusar guiden iväg upp på berget, utanför stigen. Det är bara att hänga på, här gäller det att man har hyfsad kondition. Vi hittar ”pappa” orangutang tryggt på marken smaskandes på några lövruskor. Han är ENORM! Vi kan gå ganska nära och han rör inte en min, drar lövruskorna genom munnen och verkar allmänt ganska nöjd med tillvaron. Förklaringen finns i trädet bredvid, där sitter 4 andra mindre orangutanger och tittar på oss. De rör sig knappt – stirrar,  de har full koll på oss.

”Pappan” börjar röra sig, men inte på något hotfullt sätt. Av respekt backar vi. Man vet ju aldrig. Guiderna talar om hur vi ska bete oss, så att vi inte stör, m a o, vara tysta och stilla, hålla avstånd. ”Pappan” reser sig och börjar ta sig framåt mot gruppen av människor som tittar. Då backar vi snabbt. Blir han irriterad eller gör ett utfall måste vi kunna ”fly” ganska fort.

Det är svår terräng med högt gräs, gropar och i en nedförsbacke, så man måste vara lite smidig och ha möjlighet att retirera omgående.  Han stannar till och klättar upp i trädet med de andra familjemedlemmarna. Han knölar in sig i en grenklyka bakom en gren och kikar fram på oss. Hela tiden fixerar han blicken mot oss. De andra orangutangerna håller sig stilla, en av dem vandrar ned en bit på trädstammen. Sen inget mer.

Man skulle kunna stanna hur länge som helst och se på dem, men någonstans vill man också ge dem lite andrum och slippa ha oss som åskådare så att de slipper vara så vaksamma på vad vid gör,  vi lämnar dem och tar oss ned för kullen.

Så ont i nacken!

Efter denna uppvisning, blir de andra orangutangerna som vi upptäcker högt upp i trädtopparna nästan banala. Men några av dem har små bebisar på ryggen och det är oerhört fint att se samspelet mellan mammorna och bebisarna som tryggt hänger med i mammornas vandring från gren till gren.

Nu börjar jag får ganska rejält ont i nacken!! Man tittar upp mest hela tiden och jag verkar inte ha tränat mina nackmuskler tillräckligt! Jag får liksom hålla upp huvudet i händerna för att orka se. Det är fortfarande ganska svårt att fota dessa primater, då det är mörkt på marken och mycket ljust uppe i trädkronorna där de är. Jag är ju bara en simpel amatörfotograf…

Guiden tar oss fram till olika gläntor där några grupper av besökare intar matsäck och vilar eftersom värmen och fukten gör att den som är ovan med klimatet kan lida ganska mycket. Själva vandringen i sig är inte så påfrestande för den som har en medelmåttig kondition. Vi får se ett område med flera orangutang-bon. De bygger sitt bo för natten, men använder inte samma natten efter, utan bygger ett nytt någon annanstans. Det är därför det inte alltid är så lätt att få syn på dem. De är på ständig vandring, de griper tag i en gren i ett träd och långsamt drar sig till en ny gren i ett annat träd och på så sätt förflyttar de sig lätt i djungeln utan att nödvändigtvis komma ned på marken.

Mata inte djuren!

Vi ser andra primater, som alltid i Asien, men även olika varianter av makaker som är mycket större och har väldigt fin päls, – pigtail macac tex. Vid ett tillfälle kommer en sådan fram när vi tittar på en orangutang med sin bebis då några besökare slänger vattenmelonsskal på marken efter sin matsäck. Självklart blir den här platsen välbesökt då de flesta primater vet att de kan finnas mat här. Men ingen matar dem tack och lov.

Efter 3 timmar hade vi sett ca 10 st orangutanger och jag kände mig ganska nöjd. Jag hade bokat en möjlighet till att utöka till en 6-timmars tur, om jag haft otur och inte kunnat se några orangutanger. Jag hade blivit så besviken.

Jag blev mer än nöjd!