Jag gillar verkligen Phnom Penh! Charmigt, ganska litet (de centrala delarna som man besöker som turist), även om det är mycket trafik, så jämfört med många andra städer är det inte chockerande och fortfarande ganska oförstört.

Staden tömdes på innevånare under Pol Pot – regimen, och det har kanske hjälpt till att staden inte vuxit på samma explosionsartade sätt som andra storstäder i denna del av världen.

Det kungliga slottet från år 1866 av Kung Norodom, påminner om slottet i Bangkok. En del var avstängt när vi besökte, då någon speciell högtid skulle firas.  Men det var sevärt, även om vi inte hann se den kända Silver Pagoda.

Vi hinner med Nationalmuseet, som är nyrenoverat. Här hittar man många statyer från Angkortemplen som inte finns kvar där utan tagits hit istället. Det är egentligen bara en väldigt liten del av allt som fanns på plats. Olika upptäcktsresanden och andra äventyrare tog med sig hem mycket av de arkeologiska fynd de hittade, när templen upptäcktes och undersöktes. Vissa av statyerna är verkligen imponerande både i storlek och ålder. Själva museet är inte så stort, så det går ganska fort att besöka. Det är väldigt intressant när man besökt Angkortemplen att förstå hur templen kunde ha varit dekorerade. Har man inte besökt Ankor-templen ännu, är det också väl värt ett besök förstås.

Eftermiddagen avslutas med ett besök på det kända fängelset: S21, eller som det heter på riktigt: Tuol Sleng. En gammal skola som gjordes om till tortyrcenter 1975 under Pol Pot-regimen. Hit togs personer man ansåg var landsförrädare. De anklagades att arbeta för CIA (även bonden på landet!) eller ansågs vara intellektuella och utbildade dvs bönder, barn, gravida kvinnor, ungdomar. Vem som helst kunde bli ”angiven” av en avundsjuk granne eller ett barn som blivit hjärntvättat att tro på det regimen sa vara den rätta läran. Det kunde räcka att personen bar glasögon för att anses vara bildad och då kastad i fängelse med en garanterad tortyr och död som följd. Man dödade också hela familjer, eftersom man ansåg att man var tvungen att eliminera själva roten, som ett ogräs. Ingenting skulle finnas kvar av just den familjen. Någon i familjen skulle ju kunna vilja hämnas senare…

Tortyr var kategoriskt och av de 16 000 – 20 000 fångarna (uppgifterna går lite isär), sägs det att det var endast 7 st personer kvar när Vietnameserna invaderade landet 1979 och fritog S21, som överlevde. Regimen var noga med att dokumentera sina offer. Foton togs, det fanns en speciell ställning för att huvudet skulle hållas på ett särskilt sätt vid fotografering. Varför var det så viktigt att dokumentera? Ett sätt att rättfärdiga sina handlingar och skryta om vad välorganiserad man var? 

Museet står kvar i princip som det såg ut som när det lämnades. Vi får se en mängd foton på alla människor som kom hit. Skräcken lyser i deras ögon. Besöket sätter djupa spår i oss alla när vi går därifrån. 3 miljoner människor utrotades på 4 år. Hur kan människor bli så onda att man dödar så kategoriskt sitt eget folk? Tyvärr finns det många andra exempel på flera sådana perioder i olika länder.

Låt oss aldrig glömma och se till att det aldrig någonsin händer igen! Därför måste den här typen av museum finnas, hur obehagligt det än kan vara.